Så trött på detta.

Själv mår jag inte bra alls inuti just nu.

Har känt att jag börjar må sämre ett bra tag nu, men i vanlig ordning så försöker jag köra på och hålla ihop inför alla andra. Jag vill vara stark, jag vill klara mig själv och jag vill finnas till för andra. Själv stoppar jag undan, trycker ner och tittar bort.

Jag vet så väl att det inte funkar i längden, det slutar med att jag hamnar på botten av Det Svarta Djupa Hålet, och jag kan inte komma upp själv. Likt förbannat fortsätter jag kliva över kanten och sen står jag där och försöker få luft och klöser på väggarna.

Jag går sönder, trycks ihop av allt runtomkring, hjärnan slutar fungera, hjärtat slår hårt och snabbt, tröttheten saktar ner mig samtidigt som jag inte kan sova.

Jag gråter hela tiden, av ingenting och allting.

Jag ORKAR inte helt enkelt.

Igår kväll fick jag en panikångestattack, och det är helt fruktansvärt. Har haft det en gång när jag var tonåring, men det gick över snabbt.

Igår svartnade det, kunde inte andas, hyperventilerade, satt i fosterställning och trodde hjärtat skulle rusa ur kroppen. Grät och grät, kändes som jag skulle sprängas.

Maken höll om mig länge, det hjälper lite även om han inte förstår vad som händer.

Jag som vägrar söka hjälp för detta har äntligen tagit mod till mig och beställt tid hos läkare, får komma imorn kl 9.

I min paranoida värld just nu så tror jag att de ska låsa in mig, men jag måste verkligen ha hjälp den här gången, annars går det åt skogen.

Senaste deppressionen jag hade var för 2 år sen, och den höll i sig alltför länge. Det höll på att sluta i katastrof, så maken krävde nu att jag skulle söka hjälp, annars skulle han göra det åt mig.

Det som håller mig uppe någorlunda är min underbara dotter, mitt allt. Jag kan titta på henne hur länge som helst när hon sover bredvid mig, och det värker i hjärtat.

Och min älskade make såklart, utan honom är jag inte hel.

Min älskade häst, min Storis.... vad vore jag utan dig?

Du ser rakt in i själen, även om du är häftig och frän, så ser du mig när jag mår dåligt. Du är ingen kelig häst, men vid såna här tillfällen, då låter du mig få din närhet och värme.

När du ser in i mina ögon då vet jag att du vet.

Underbara häst!