På onsdag kväll den 17e vid 23 när vi gick och la oss så kände jag att jag var kissnödig igen, gick upp och upptäckte att det var blod i trosorna och jag hade lite ont i magen... Älskling, nu är det på gång! ropade jag till Benny.
Han fattade inget alls, så jag fick förklara, alldeles upp i varv =)

Jaja, vi gick och lade oss igen, och småpratade en stund och hoppades att det skulle ske snart!
Så kl 02.04 vaknade jag av att det kom blod igen, och jag fick sååå ont i magen. Väckte älsklingen och sa att värkarna börjat.
Till en början var det oregelbundet, men kl 03 hade jag 3 värkar på 10 min, och riktigt ont, låg på alla 4 i badkaret och Benny masserade och peppade medan jag andades och kved... har väldigt låg smärttröskel, så jag led ordentligt! =)

Kände att jag inte fixade att vara hemma längre, så vi ringde hundvakten, packade åt hunden och ringde våra föräldrar och talade om att det var dags.
Medan Benny hämtade bilen hade jag 2 hemska värkar på 5 minuter, helt svettig!
Snabbt åkte vi och lämnade hunden och sen in på förlossningen, vi skrevs in 04.58 på en väldigt lugn natt.

Kl 05.03 kollar BM med att känna på magen, hon säger direkt att det här barnet ligger inte rätt!
Men, protesterar jag, Mvcs BM sa att bebis var fixerad senast i torsdags, och den har legat likadant senaste månaden?
Det blev ett snabbt UL, och jodå, säte var det!

Men nu var jag öppen 2 cm och tappen helt utplånad och värkarna kom hela tiden. Jag fick snabbt bricanyl för att stoppa värkarbetet så inte vattnet skulle gå.
Läkaren beslutade Kejsarsnitt naturligtvis, och jag började gråta. Hade ju helt ställt in mig på normal förlossning, och var rädd för snittet då min mamma fick förlossningsdepression efter sitt snitt...Ville INTE!
Men, det var ju lika bra att acceptera, och värkarna var faktiskt skönt att slippa!

Fick 2 doser till med bricanyl då värkarna kom tillbaka gång på gång, kl 06.53 beslutas att jouren får komma och ta ut bebis då värkarna inte går att stoppa mer, annars hade vi väntat in dagskiftet som kliver på 07.45.
Jag får kateter, den sätts när jag har en värk, hur lätt är det att slappna av då? Inget kul alls!

Rullas in på operation, och här blir jag hysterisk på allvar, då jag inser att jag ska få ryggbedövning, min största fasa.
Jag skriker, skakar, gråter och hyperventilerar, narkosläkaren och sköterskorna och Benny försöker få kontakt, jag hör men kan inte svara någon.
Till slut ryter Benny att de får prata med honom ist, för det går inte när jag är så rädd. Tänk vad jag älskar honom!!
Till slut får han mig tillbaka såpass att de kan sticka mig, jag nyper en sköterska hååårt i armen och snorar och skriker mot hennes axel medan Benny håller om mig och pratar.
Sen domnar det bort från bröstet ner till tårna och det blir varmt i hela kroppen.

De hjälper mig att lägga mig ner, och jag får syrgasslang i näsan, som för övrigt är helt täppt efter allt gråtande. Kommer på att jag saknar hundarna och jag gråter mera.
Tittar på Benny som sitter bredvid och försöker lugna mig,sen börjar läkaren hälla kallt vatten på mig för att se vad och var jag känner att det blir kallt.
Känner inget alls till sist, och de sätter igång bakom det gröna skynket. det enda jag känner är att de trycker på min mage, längst upp under revbenen, annars är allt bara bra.
Jag har fått morfin och känner fullständigt lugnefter jag kräkts lite, man kan tydligen bli illamående av bedövningen. Får nåt emot det och det är bra igen.
Jag har fått knaark säger jag och fnissar till Benny, han skrattar åt mig å håller handen.

Sen kl 07.38 hör jag en liten bebis som skriker, och Benny skrattar och gråter och blir alldeles till sig, så jag kopplar i dimman att det är vår bebis som kommit fram.
Är det redan klart??
Tog typ 3 minuter efter de börjat!
Vad blev det frågar jag med ena ögat halvöppet, en flicka säger Benny! Nämen, var det inte en pojke? Näe, Hon är så otroligt vacker, hon är helt fantastisk, Benny är alldeles vild, och jag känner bara att jag vill sova.

De försvinner ut för att torka henne och Benny får klippa navelsträngen ordentligt innan de kommer in igen. Medan jag sys ihop så kommer benny med lillfisen och visar henne, och hon är så söt, så liten!
Jag orkar knappt vända huvet, men vi kommer med på ett par bilder iaf.



Sen rullas vi tillbaka på rummet, och Benny får ta hand om henne medan jag vilar och dåsar i min knarkdimma.
Han får tvätta henne lite och ta på blöja och kläder, han är så duktig!
Vår lilla Cornelia fryser men hon är lugn. Säger inte ett pip när sköterskan sticker henne i foten, en riktig tuffing!

Sedan kl 09.46 får jag henne på bröstet då jag piggnat till liiite, hon tar rätt tag direkt på bröstet och somnar där.
kl 11.32 får vi komma upp på BB, där de säger att Benny inte får sova kvar. Jag känner paniken komma då jag vägrar vara själv.
Benny river i och de ger sig, de rullar in en säng till och så var det ur världen!

Sen soooover jag hela dan, och Benny passar på att vila han också, han har bara sovit 2 timmar på 1.5 dygn.
18.30 får jag komma upp då jag piggnat till helt, tjatar till mig att få duscha eftersom jag svettats, gråtit och är blodig och helt enkelt äcklig. '
När jag reser mig upp forsar det blod, blir rädd, men det var helt normalt.

Efter duschen är jag en ny människa och kan börja bekanta mig med Cornelia.
Hon är underbar, blir så lättad när jag börjar känna att det är min bebis, och ingen ska få göra henne illa för då dör de!
vi ligger kvar ett dygn, sen flyttar vi över på vårdhotellet en natt, och sen åker vi hem med vår älskade lilla trollunge.