En sämre dag
Utan Cornelia skulle jag nog inte komma upp alls.
Lämnade henne på dagis kvart i 9 då jag skulle på återbesök till läkaren kvart över 9.
Läkaren sa att mina blodprover inte visade på så dåliga värden av sköldkörteln, men hon sa åxå att det kan visa annat än det verkligen är.
Jag fick göra ett test där jag fick poäng för de olika alternativen jag fyllde i. Hon talade inte om mer än att det var som hon trodde, men jag såg att jag fick ganska högt på skalan, alltså riktigt deprimerad.
Hon frågade om jag ändå inte ville börja äta iaf en sorts antidepressiv medicin, men jag vill försöka med levaxinet ett tag till först innan jag ger mig in på det där.
Hon ville även att jag skulle börja gå till en kurator, men jag tycker det känns så stort.... jag vet inte.
Vi bokade ett nytt besök den 9e, innan sjukskrivningen går ut, så får vi se hur det känns.
Benny tyckte att det skulle vara bra om jag iaf ville gå till kuratorn.
Jag har så svårt att sätta ord på hur jag känner, jag har mest en stor ångest inuti som inte vill släppa.
Och jag vet inte vad ångesten beror på, den bara fräter vidare.
Började gråta i bilen på väg från läkaren, och jag vet inte varför, jag blir så trött på mig själv att jag är så svag och vek!!
Jag blir förbannad för att jag inte kan skärpa till mig och vara normal, fan!
Jävligt bra mamma och fru, eller hur.
Och så pressen att vara glad och normal när jag träffar människor och vistas ute bland andra. Det suger all energi av mig, så jag vill inte gå ut för att det blir så jobbigt.
Jag vill inte prata i telefon heller, orkar inte. Jag blir jätteglad och det värmer i hjärtat att folk ringer och bryr sig om hur det är, men det känns jobbigt att prata om det iaf.
Så får jag ångest över det åxå.
Samtidigt vill jag ut, eftersom jag klättrar på väggarna hemma. Jag orkar inte, men ändå blir jag stressad av att vara hemma och så får jag ångest.
Jävligt läge.
Efter jag varit till läkaren så åkte jag hem en stund, satte igång lite musik på Spotify och hade på hög volym medan jag duschade.
Det var så skönt, längesen jag lyssnade på musik jag tycker om faktiskt.
Tog tid på mig, och sminkade mig och fixade håret för en gångs skull. Har mest hasat omkring i myskläder och dragit på en mössa, osminkad och jävlig. Orkar inte göra mig iordning för det känns meningslöst.
Men jag gjorde det idag iaf, och klädde på mig normala kläder och tvingade mig till Birsta City.
Måste köpa en present till lånesonen Alexander som fyllt 7 år, och så lite grejor till Cornelias paketkalender.
Virrade omkring på kappahl, lindex och HM men kunde inte bestämma mig för vad som skulle passa bra.
Efter 45 minuter så tog jag en frän långärmad tröja med döskalle på och lite snygga mönster, lite Ed Hardy, till Alexander. ville köpa en mössa åxå, men den fanns såklart inte i storlek.
Till Cornelia köpte jag ett par öronmuffar, några trosor, hårspännen och ett halsband med läppglans. blir såklart flera saker då det ska vara ett paket varje dag men det var allt jag orkade med idag.
Satte upp en julstrumpa bredvid hennes säng och slog in ett av paketen och lade i.
När jag hämtade henne på dagis så talade jag om att det varit en liten liten tomte hemma och grejat på hennes rum på dan :)
Det var väldigt spännande, lite rädd blev hon åxå för hon vågade inte gå in själv på rummet...ifall tomten var kvar!
Fick försöka förklara att tomtarna var ju snälla och hade ju vart där med en överraskning till henne, men det var nog lite läskigt iaf.
Men det var nog väldigt kul ändå, för hon blev så glad över strumpan och paketet, och nu väntar hon ivrigt på att det ska komma en liten liten tomte igen :)
Idag fick hon öronmuffarna, och de blev väldigt poppis. Hon har pratat om såna ett tag, så nu fick hon ett par egna.
Imorn blir det nog ett par trosor med prinsessor på.
Nu kommer snart Benny hem, så jag måste väl försöka göra nåt att äta antar jag.
Gå till kuratorn, du behöver inte berätta mer än du känner att du vill och kan. Du kan till och med ta med de texter du skrivit på bloggen, om det är lättare än att prata om det.
Det känns säkert som ett stort steg, men egentligen är det ett steg i rätt riktning bara.
Har du ont i ryggen så kanske du går till en naprapat, har du psykiska så är det en samtalskontakt och en psykiatriker som gäller.
Lika naturligt som att få hjälp med det fysiska egentligen.
Antidepressiva mediciner är en djungel som är mindre lätt att hitta rätt i. Jag har testat åtta-nio stycken innan jag fann en som fungerar hyfsat. Om det är värt det helvete det har varit med endel av dessa vet jag inte dock.
Depression är en sjukdom man inte ska ta lätt på, utan ta tag i ordentligt redan från början. Gör man det så kommer det vara lättare senare.
Ångest behöver heller inte ha en orsak, utan hör ofta samman med depressioner. Du behöver heller inte komma fram till vad den beror på, utan det är bara en känsla som alla andra.
Jag har en ångestsjukdom, har alltid ångest i bakgrunden och har alltid haft. Har ingen orsak, så jag kämpar med att acceptera läget och göra det bästa av situationen.
Får du upp tankar, känslor eller ångest så är SOAS bra. Stanna upp, Obervera, Acceptera och Släpp. Är mindfulness, googla lite på det, hjälper mycket att utöva.
Blev väldigt lång kommentar, men vill bara hjälpa dig då jag vet precis vad du går igenom och hur smärtsamt det är.
Jag finns här om du vill prata, eller inte prata. Hur underlig jag än är, och hur knepiga saker jag än säger så finns jag här.
Förlåt för den långa texten.. :)
Kram, och ta hand om dig.
Du behöver förresten inte vara glad och normal bland folk, folk är mer intresserad av dig och den du är än den mask du vill sätta på dig.
Du vill väl inte att andra ska sätta på sig en glad och normal mask för din skull? Ingen annan vill det heller. :)
