Jaa go vänner, för ett år sen den här tiden så satte det igång i min mage.... Cornelia hade bestämt att det var dags!
Nu skulle hon komma ut till förväntansfulla föräldrar som längtade såååå mycket efter att få se vem som bott i magen i 9 långa månader =)
   


Det började med en blödning när vi skulle gå och sova, ropade till Benny att nu du, nu är det på gång!
Vi lyckades somna till slut fast vi var så spända...
Kl 2 på natten vaknade jag av att värkarna börjat, väckte Benny och led svårt, det gjorde skitont rent ut sagt! Prövade alla möjliga ställningar, ligga ner var uteslutet för då var det smärta på allvar. En smärta som inte går att beskriva om man inte vart med om det själv. Det börjar längst ut vid höften, sen drar det sig inåt mot mitten på magen med skärande smärta, som att man ska gå av när som helst. Andas är en bedrift, man vill ju gärna bara krypa ihop och skrika och hålla andan, men det går ju inte. Andas andas och andas är det enda som "hjälper"... Hamnade i badkaret på alla fyra, magen i vatten, Benny masserade ryggen och jag stånkade, kved, skrek lite och försökte andas =)
Kl 4 orkade jag inte längre, och värkarna kom med 3 minuters mellanrum, bara medans Benny körde fram bilen så hade jag 2 ubervärkar på 5 minuter. Jag dööööör tänkte jag! Benny körde inte helt lagligt när vi åkte först till Monica och lämnade Piri, och sen vidare till BB, det gick undan kan man säga!
När vi kom fram till BB så fick vi komma in på ett rum där jag fick lägga mig på en brits med mina värkar, Benny stöttade så bra så.
Det kom in en barnmorska som kände på magen och sa:
Nämen den här bebisen ligger inte rätt!
Uuuuursäkta tyckte jag, min barnmorska på MVC sa att den var fixerad och startklar för 6 dagar sen, och den har legat likadant sista månaden?
Hon hämtade ultraljudsapparaten, och jodå, den lilla skitongen satt med rumpan först!
Jaha, då blir det snitt säger barnmorskan....
Då bröt det lös för mig, ville inte det ju! Var helt inställd på en "riktig" förlossning och så blev det som vanligt inte som jag tänkt =(
Det sattes en kateter, inte speciellt behagligt vill jag påstå, försök dessutom slappna av när det kommer värkar hela tiden medans de ska sätta in ett rör mitt i alltihop...!
Fick sen Bricanyl för att stoppa värkarna, vattnet fick ju inte gå eftersom hon satt ner.
Fick fylla på i droppet hela tiden då värkarna inte ville sluta, men till slut vid halv7 gick det inte längre. Det var meningen att vi skulle vänta till dagskiftet gick på kl 8 innan snittet skulle göras, men jourläkaren fick komma istället.
Då förstår ni, då.... då inser fröken jag att det ska ju stickas in en enormous nål i min ryggrad! Ryggmärgsbedööööövningen! Min största skräck ever! Hysterin komer för att stanna, skriker, gråter, snorar, skakar och är helt enkelt långt ifrån tillfreds med tillvaron.....
Men nu har ju jag en sån fantastisk make, som är en klippa när det gäller. Utan honom hade nog allt gått åt skogen.
Jag älskar dig!
Han såg till att jag lugnade mig till slut, och han fick läkarna att prata med honom istället då han insåg att det inte gick att nå mig i det tillståndet. När bedövningen lades så höll han mig i handen samtidigt som jag fick kuta med ryggen med ansiktet nerborrat mot en stackars sköterska, bör tilläggas att hon blev skriken i örat, biten i axeln och snorad på. Vilken häääärlig patient man är! =)
Jag fick även en hel del morfin eftersom jag var lätt (seriöst) hysterisk, och då när det kickade in, blev hela världen tussig =)
Jag har fått knaaark, sa jag till Benny med något dimmig röst... haha!
Sen började jag må illa av bedövningen, var tvungen att kräkas lite.
Det kan jag berätta, är vääääldigt svårt när man är förlamad från bröstet ner till tåspetsarna! man har inget att hulka med, så jag såg nog väldigt sorglig ut när jag försökte andas ut kräket.....
Sen kom jag på att jag saknade hundarna och började gråta, tyckte hemskt synd om mig själv där en stund =)
Sen var det dags, let the cutting begin!
Jag kände ingenting alls, det tröck lite nedanför revbenen, men annars inget.  Sen helt plötsligt, på ingen tid alls så har det kommit ut en bebis! Kl 07.38 är hon här, ilsken och söt =)


Benny är alldeles vild och lycklig, han gråter och skrattar om vartannat, jag själv är bara sååååååå trött och vill sova!
Får höra att det blev en flicka, och hon skriker. Fattar inte riktigt att det är en flicka, då vi hela tiden trott att det skulle bli en pojke, lite snopet =)
Benny får gå ut med bebis och klippa navelsträngen och tvätta henne lite innan jag får se henne.


Hon är så liten och rosa, och jag orkar knappt hålla ögonen öppna, dåsar medan de syr.
Hela dan är jag satt ur spel av morfinet och bedövningen så jag vågar inte hålla henne.
Benny är jätteduktig och tar på blöja och varma kläder. Liten är ilsken under tiden =)


Jag ägnar dagen åt att sjunka in och ut ur knarkdimman, jättejobbigt verkligen!
Benny sitter och håller pluttan hela tiden, som helt passar med sitt namn Cornelia. Hon hade inte kunnat heta nåt annat, det ser man tydligt =)
När vi får komma upp på BB så säger dom att pappan inte får stanna över natten, men det tar Cornelias pappa snart ur dom... det kommer en till säng å så var det färdigdiskuterat!
Tur att jag har min älskling som kan ryta i =)
När klockan blivit halv7 på kvällen kan jag äntligen kliva upp, och få en efterlängtad dusch. Benny får hjälpa mig då jag är svag och ostadig, dessutom med en kateter som är grovt ivägen.
Är en ny människa efter duschen, och kan börja bekanta mig med mitt lilla knyte till bebis.....




Nu har det gått ett helt år sen hon kom, och vi älskar henne mest av allt.
Hon kan vara en riktig pain in the ass, men det övervinns av hennes otroliga charm och goa lilla personlighet.
Mycket vilja, humör och temperament har vi fått lära oss leva med, men hon är den vackraste, underbaraste, knasigaste och allra bästa bebis som finns!
Det har varit jobbigt, och inget hade man kunnat föreställa sig, men hon har gjort vår tillvaro ljusare med sin lilla uppenbarelse =)