Det här jävla livet

Är det till nån nytta att man sliter och kämpar för att vara en bra människa?
Varför ska man aldrig få ha det bra utan att känna ångesten för att allt ska raseras?
Varför får man aldrig glädjas åt något fullt ut?

Bara väntar på ett nytt svart hål nu, det är nära.
Hur länge orkar ett skört psyke utan att gå sönder?

Pengar sliter mig i bitar, hur kan det komma sig att en del kan elda med pengar om det behövs, och andra hamnar under isen gång på gång?

Igår fick jag ta beslutet att hitta ett nytt hem åt min bästa vän, min fina Storen som har varit hos mig i 8 år nu...
Jag går sönder och vill inte vara med längre!
Jag hatar det här livet....
Bara hoppas att bebisen i min mage mår bra, och att allt ordnar sig till hon tittar ut i världen.

Önskar jag kunde stänga av.


Kommentarer


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0